Europaparlamentsvalet 2009

Europeiska flaggan Val till Europaparlamentet
Val till Europaparlamentet
2004 2009 2014
Område Europeiska unionen Europeiska unionen
Antal mandat 736
Valdagar 4–7 juni 2009
Valmanskår 386 640 813
Valdeltagande 42,98 %
Valsystem proportionellt valsystem
Valmetod varierar mellan medlemsstaterna
Spärr max 5 %
Valresultat efter politisk grupp
   EPP      265
   S&D      184
   ALDE      84
   G/EFA     55
   ECR       55
   GUE/NGL   35
   EFD       32
   NI        26
European Parliament composition by political groups election 2009.svg
Avgående kommission Tillträdande kommission
Barroso I Barroso II

Europaparlamentsvalet 2009 (EP-valet 2009) ägde rum den 4–7 juni 2009 i Europeiska unionens medlemsstater och var det sjunde allmänna och direkta valet till Europaparlamentet med syfte att välja ledamöterna av Europaparlamentet för valperioden 2009–2014. Valdeltagandet sjönk till 42,98 procent, det lägsta valdeltagandet sedan det första direkta valet 1979. Därmed fortsatte den obrutna trenden med ett avtagande valdeltagande.

Inget europeiskt parti erhöll egen majoritet i valet, men med mer än 32 procent av rösterna stärkte Europeiska folkpartiet (EPP) sin position som det största europeiska partiet. Samtidigt lyckades Europeiska socialdemokratiska partiet (PES) inte vända trenden med ett allt lägre väljarstöd sedan valet 1994 och hamnade under 18 procent i väljarstöd. Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiet (ELDR) och Europeiska gröna partiet (EGP) gick däremot framåt i valet.

Efter valet valdes Jerzy Buzek (EPP) till ny talman och José Manuel Barroso (EPP) omvaldes som Europeiska kommissionens ordförande för en andra mandatperiod. Efter ett utdraget utnämningsförfarande kunde kommissionen Barroso II tillträda den 10 februari 2010.

Bakgrund

Valet 2009 var det sjunde allmänna och direkta valet till Europaparlamentet sedan 1979. Det var det första valet som Bulgarien och Rumänien deltog i tillsammans med övriga medlemsstater. I likhet med tidigare val reglerades valet av både europeisk och nationell rätt, vilket innebar att valsystemet i viss mån skiljde sig från medlemsstat till medlemsstat, men att vissa principer var gemensamma överallt i unionen.

Europeiska rådet hade ursprungligen som plan att Lissabonfördraget skulle träda i kraft den 1 januari 2009, i god tid före valet i juni månad. Planen sprack emellertid på grund av en irländsk folkomröstning under 2008 som gav ett negativt utslag till fördraget och som försenade ratificeringsförfarandet. Fördraget trädde därför i kraft den 1 december 2009 och valet ägde istället rum i enlighet med Nicefördragets bestämmelser. Detta innebar att antalet mandat som skulle tillsättas genom valet var 736 istället för 751. Om Lissabonfördraget hade trätt i kraft innan valet hade ett nytt utnämningsförfarande tillämpats vid utnämningen av Europeiska kommissionens ordförande efter valet vilket skulle ha gett valet större betydelse under denna process. Istället sköts starten för dessa nya bestämmelser upp till valet 2014.

Utformning

Valet var utformat i enlighet med de bestämmelser som fanns fastställda i unionens fördrag, akten om val till Europaparlamentet samt ett direktiv från 1993. Utöver de bestämmelser som fanns på europeisk nivå kunde varje medlemsstat själv anta bestämmelser för att reglera övriga delar av valets utformning. Detta innebar att valsystemet i viss mån skiljde sig åt mellan medlemsstaterna och fick, i kombination med de icke-samordnade kampanjerna som till stor del fokuserade på nationell politik istället för europeisk politik, konsekvensen att valet istället uppfattades som 27 parallella nationella val.[1]

I korthet innebar de gemensamma bestämmelserna att valet skulle vara proportionellt på nationell nivå, att varje unionsmedborgare som var bosatt i en medlemsstat där han eller hon inte var medborgare skulle ha rösträtt på samma villkor som de egna medborgarna i denna medlemsstat och att valet skulle äga rum i respektive medlemsstat under en eller flera av de fyra valdagar som var fastställda på unionsnivå. Valresultatet från medlemsstaterna fick inte offentliggöras förrän valet hade avslutats i hela unionen. Det var inte tillåtet för en väljare att rösta i flera av medlemsstaterna, men på grund av dålig samordning mellan de nationella valmyndigheterna kunde vissa unionsmedborgare med dubbla medborgarskap ändå rösta i mer än en medlemsstat.[2]

I valet röstade väljarna på sina respektive nationella partier. Dessa nationella partier kunde tillhöra europeiska partier och på så sätt samordna sina valkampanjer över statsgränserna. Konsolideringen av de europeiska partierna hade ytterligare stärkts genom en förordning under 2007, men fungerade trots det fortfarande mer som paraplyorganisationer än riktiga partier. De valda ledamöterna av Europaparlamentet bildade efter valet olika politiska grupper.

Valdagar

I enlighet med akten om val till Europaparlamentet ägde valet rum med början på den första torsdagen i juni månad. Detta innebar att valet hölls den 4–7 juni 2009. Varje medlemsstat hade möjlighet att förlägga sin del av valet under en eller flera av dessa valdagar. De flesta medlemsstater valde att hålla sin del av valet under söndagen den 7 juni, men några medlemsstater valde att hålla valet under andra veckodagar på grund av tradition. Valet hölls under torsdagen i Nederländerna och Storbritannien, under fredagen i Irland och under lördagen i Cypern, Lettland, Malta och Slovakien. Italien och Tjeckien höll valet under två på varandra följande dagar. Frankrikes utomeuropeiska områden röstade den 6 juni på grund av skillnaden i tidszonerna. I övriga 18 medlemsstater hölls valet under söndagen.

Politiska manifest

Inför valet 2004 stärktes den rättsliga statusen för de europeiska partierna och Europeiska gröna partiet (EGP) försökte som första europeiska parti bedriva en sammanhållen europeisk kampanj. I valet 2009 följde de andra etablerade europeiska partierna, Europeiska folkpartiet (EPP), Europeiska socialdemokratiska partiet (PES), Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiet (ELDR) och Europeiska vänsterpartiet (EV), efter. Dessa europeiska partier antog politiska manifest med syfte att skapa tydligare politiska alternativ på europeisk nivå, men också för att samordna kampanjerna i de olika medlemsstaterna på ett bättre sätt för att skapa en mer sammanhållen europeisk debatt.[3]

De politiska manifesten antogs under slutet av 2008 och början av 2009. De fokuserade främst på hur den finansiella krisen skulle lösas och hur liknande framtida kriser skulle kunna förhindras. Även miljö, säkerhetspolitik, en gemensam migrationspolitik, demokrati, en fördjupad gemensam utrikes- och säkerhetspolitik och reformeringen av unionens jordbrukspolitik stod på agendan.[3]

ELDR antog sitt manifest den 31 oktober 2008.[4] Den 29 november 2008 antog EV sitt manifest.[5] PES antog sitt manifest den 1 december 2008 och EGP antog sitt manifest i början av 2009.[6][7] EPP antog sitt valmanifest den 30 april 2009 under sin kongress i Warszawa.[8]

Elektronisk röstning

Elektronisk röstning, via internet eller sms, användes för första gången i Estland under valet.[9][10]

Valkampanj

Europaparlamentets informationskampanj

Exempel på valmaterial som Europaparlamentet finansierade.

För att höja valdeltagandet genomförde Europaparlamentet i samarbete med några av unionens övriga institutioner en gemensam offentlig informationskampanj med slogan Du väljer! inför valet. Med start den 17 mars 2009 påbörjades denna kampanj i form av reklam på internet, affischer och skyltar. Tio olika teman utarbetades med fokus på bland annat konsument-, energi-, och säkerhetspolitik på samtliga unionens officiella språk samt eventuella regionala språk. I varje medlemsstat användes fyra av de tio teman som ansågs mest lämpade där. Veckorna innan valet avtog Europaparlamentets kampanj för att inte påverka den partipolitiska debatten. Huvudsyftet med kampanjen var att informera väljarna om parlamentets ökade befogenheter och betydelse sedan valet 2004, men målet att öka valdeltagandet misslyckades. Engagemanget hos de nationella regeringarna för att höja valdeltagandet varierade kraftigt mellan medlemsstaterna.[1][11][12]

Politiska kampanjer

Fil:Gera Wahlplakate.jpg
Valaffischer i Tyskland inför valet.

Inget europeiskt parti kampanjade öppet för en specifik kandidat till ny ordförande för Europeiska kommissionen. Europeiska folkpartiet (EPP) stödde förvisso ett återval av José Manuel Barroso (EPP), men drev ingen öppen valkampanj för detta. Europeiska socialdemokratiska partiet (PES) misslyckades med att enas om en kandidat, vilket gjorde att många väljare uppfattade att valet av den nya ordföranden för kommissionen var bestämt redan innan Europaparlamentsvalet påbörjades.[1]

De partipolitiska kampanjerna och debatterna präglades, i likhet med tidigare val till Europaparlamentet, av nationella frågor snarare än europeiska frågor. I praktiken bedrevs 27 parallella och olika valkampanjer; en i varje medlemsstat. Särskilt i de medlemsstater där även nationella, regionala eller lokala val ägde rum samtidigt var fokus främst på nationella frågor. Den europeiska dimensionen stärktes dock genom ett ökat engagemang i valet från europeiska politiker och genom den ökade synligheten för de europeiska partierna, vilket förstärktes genom genomslaget av internet och paneuropeisk massmedia.[1]

De nationella kampanjerna styrdes i första hand av dynamiken mellan den nationella regeringen och oppositionen. I vissa fall överskuggades valet av korruptionsskandaler eller motsvarande kontroverser; i Storbritannien uppdagades en ”utgiftsskandal” som fick flera Labour-politiker att lämna regeringen, i Italien uppmärksammades premiärministerns privatliv och påstådda missbruk av offentliga medel och i bland annat Rumänien, Tjeckien och Österrike spelade högerextrema eller populistiska partier en viktig roll. I vissa medlemsstater återupplivades också diskussionen om det nationella medlemskapet i unionen, trots att detta inte var någon fråga för Europaparlamentet. I vissa medlemsstater, såsom Danmark, skedde istället motsatsen. Även frågan om unionens utvidgning, i synnerhet Turkiets framtida anslutning, väckte debatt.[1]

I de fall gränsöverskridande kampanjer genomfördes var det sällan av ideologiska skäl, utan snarare för att nå ut till egna medborgare i en annan medlemsstat eller andra unionsmedborgare som talade samma språk. Då europeiska frågor diskuterades var fokus ofta på hur mycket unionen skulle få bestämma i förhållande till medlemsstaten själv. Debatterna tog därför oftare sin utgångspunkt i ett nationellt tänkande än ett ideologiskt tänkande. Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) lyfte i sin valobservation ut Sverige som ett exempel på en medlemsstat där de europeiska frågor dominerade över nationella frågor.[1]

Mediebevakning

Precis som de politiska valkampanjerna varierade mediebevakningen från medlemsstat till medlemsstat. Endast ett fåtal mediebolag existerade på europeisk nivå medan de flesta var nationellt baserade. I allmänhet bevakades valet i betydligt mindre utsträckning än ett nationellt parlamentsval. Särskilt i de medlemsstater som samtidigt höll nationella, regionala eller lokala val hamnade valet till Europaparlamentet i skymundan. Detta ledde till att väljarna blev mindre informerade om valet.[1]

Avsaknaden av mediebolag på europeisk nivå berodde främst på de språkliga och kulturella barriärerna mellan medlemsstaterna. Det fanns dock ett fåtal europeiska nyhetskanaler och -tidningar som bevakade valet intensivt, däribland den åttaspråkiga nyhetskanalen Euronews och den engelskspråkiga tidningen European Voice.[1]

Andra allmänna val

Folkomröstningar eller nationella, regionala och lokala val ägde rum parallellt med Europaparlamentsvalet i nio medlemsstater. Valdeltagandet i dessa medlemsstater var i genomsnitt högre än i övriga unionen. Luxemburg höll nationella parlamentsval medan lokalval hölls i Belgien, Irland, Italien, Lettland och Malta samt i vissa delar av Storbritannien och Tyskland.[1] Dessutom höll Danmark en folkomröstning om sin tronföljd.[13][14]

Rösträkning och rapportering

En nederländsk valsedel.

På grund av avsaknaden av en europeisk valmyndighet genomfördes valet av de nationella myndigheterna. Hur genomförandet av valet såg ut varierade från medlemsstat till medlemsstat. I vissa medlemsstater sköttes rösträkningen av en särskild valmyndighet, medan det i andra medlemsstater var inrikesdepartementet, regionala eller lokala myndigheter, högsta domstolen eller någon annan rättsinstans som ansvarade. Genomförandet och rösträkningen vid valet var mer eller mindre identiska med utformningen vid de nationella valen.[1]

I enlighet med akten om val till Europaparlamentet fick valresultatet från en medlemsstat inte offentliggöras förrän valet hade avslutats i hela unionen. Detta innebar att valresultaten fick offentliggöras inte tidigare än kl. 22.00 söndagen den 7 juni. Nederländerna, där valet genomfördes under torsdagen, bröt mot denna bestämmelse genom att massmedia och andra observatörer kunde följa rösträkningen och därmed presentera valresultatet från Nederländerna redan innan söndagen, även om valresultatet offentliggjordes officiellt först efter den tillåtna tidpunkten. Europeiska kommissionen kritiserade Nederländerna för detta agerande och krävde en förklaring. Samma sak skedde i valet 2004. I andra medlemsstater som röstade innan söndagen förekom liknande problem, inte minst eftersom vallokalsundersökningar inte kunde förhindras från att offentliggöras. Som en följd av dessa problem uppkom en diskussion kring vad som egentligen menas med att ett valresultat offentliggörs.[1]

Valdeltagande

Innan valet genomfördes flera olika åtgärder för att höja valdeltagandet, däribland en kampanj från Europaparlamentet och extra många och mer tillgängliga förtidsröstningslokaler. I flera medlemsstater förlades andra val i anslutning till Europaparlamentsvalet.

Valdeltagandet i valet 2009 minskade dock i likhet med tidigare Europaparlamentsval. Därmed höll trenden med allt lägre valdeltagande i sig, och för första gången nådde valdeltagandet ner till 43 procent.

Även om valdeltagandet i unionen som helhet blev lägre, fanns det undantag. I vissa medlemsstater, till exempel Danmark och Sverige, ökade valdeltagandet. I Danmark ökade det med över elva procentenheter. I andra medlemsstater sjönk valdeltagandet till rekordlåga nivåer, i vissa fall under tjugo procent.

Valresultat

Europeiska folkpartiet (EPP) ökade sitt väljarstöd i valet och behöll därmed positionen som största europeiska parti. Samtidigt sjönk stödet för Europeiska socialdemokratiska partiet (PES) under 18 procent. Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiet (ELDR) kom på tredje plats, följt av Europeiska gröna partiet (EGP). Både Europeiska vänsterpartiet (EV) och Alliansen för nationernas Europa (AEN) tappade väljarstöd. Europeiska demokratiska partiet (EDP) och Europeiska fria alliansen (EFA) lyckades säkra mandat, men inte tillräckligt många för att bilda egna politiska grupper. Istället valde de att ingå i politiska grupper med andra partier. EUDemokraterna (EUD) misslyckades med att erhålla några mandat.

Valresultat efter politisk grupp och europeiskt parti

Politiskt parti Röster Andel Mandat EPP S&D ALDE G/EFA ECR GUE/NGL EFD NI
&&&&&&&051578911.&&&&&051 578 911 32,10 % 258 &&&&&&&&&&&&0258.&&&&&0258
&&&&&&&028688138.&&&&&028 688 138 17,86 % 161 &&&&&&&&&&&&0161.&&&&&0161
&&&&&&&014491734.&&&&&014 491 734 9,02 % 74 &&&&&&&&&&&&&074.&&&&&074
&&&&&&&&09827448.&&&&&09 827 448 6,12 % 44 &&&&&&&&&&&&&044.&&&&&044
&&&&&&&&03743883.&&&&&03 743 883 2,33 % 18 &&&&&&&&&&&&&018.&&&&&018
&&&&&&&&02177631.&&&&&02 177 631 1,36 % 19 &&&&&&&&&&&&&016.&&&&&016 &&&&&&&&&&&&&&03.&&&&&03
&&&&&&&&01601652.&&&&&01 601 652 1,00 % 9 &&&&&&&&&&&&&&09.&&&&&09
&&&&&&&&&0959240.&&&&&0959 240 0,60 % 6 &&&&&&&&&&&&&&06.&&&&&06
&&&&&&&&&0548405.&&&&&0548 405 0,34 % 0
   Oberoende partier och kandidater
&&&&&&&047055386.&&&&&047 055 386 29,29 % 147 &&&&&&&&&&&&&&07.&&&&&07 &&&&&&&&&&&&&023.&&&&&023 &&&&&&&&&&&&&&01.&&&&&01 &&&&&&&&&&&&&&05.&&&&&05 &&&&&&&&&&&&&039.&&&&&039 &&&&&&&&&&&&&017.&&&&&017 &&&&&&&&&&&&&029.&&&&&029 &&&&&&&&&&&&&026.&&&&&026
Totalt &&&&&&0160672428.&&&&&0160 672 428 100,00 % 736 &&&&&&&&&&&&0265.&&&&&0265 &&&&&&&&&&&&0184.&&&&&0184 &&&&&&&&&&&&&084.&&&&&084 &&&&&&&&&&&&&055.&&&&&055 &&&&&&&&&&&&&055.&&&&&055 &&&&&&&&&&&&&035.&&&&&035 &&&&&&&&&&&&&032.&&&&&032 &&&&&&&&&&&&&026.&&&&&026
Röstberättigade &&&&&&0386640813.&&&&&0386 640 813 Antal röster &&&&&&0166162291.&&&&&0166 162 291 Giltiga röster &&&&&&0160672428.&&&&&0160 672 428 Ogiltiga röster &&&&&&&&05489863.&&&&&05 489 863

Valresultat efter politisk grupp och medlemsstat

Medlemsstat EPP S&D ALDE G/EFA ECR GUE/NGL EFD NI Mandat Valdeltagande
Belgien Belgien (detaljer) &&&&&&&&&&&&&&05.&&&&&05 &&&&&&&&&&&&&&05.&&&&&05 &&&&&&&&&&&&&&05.&&&&&05 &&&&&&&&&&&&&&04.&&&&&04 &&&&&&&&&&&&&&01.&&&&&01 &&&&&&&&&&&&&&02.&&&&&02 22 90,39
Bulgarien Bulgarien (detaljer) &&&&&&&&&&&&&&06.&&&&&06 &&&&&&&&&&&&&&04.&&&&&04 &&&&&&&&&&&&&&05.&&&&&05 &&&&&&&&&&&&&&02.&&&&&02 17 38,92
Cypern Cypern (detaljer) &&&&&&&&&&&&&&02.&&&&&02 &&&&&&&&&&&&&&02.&&&&&02 &&&&&&&&&&&&&&02.&&&&&02 6 59,40
Danmark Danmark (detaljer) &&&&&&&&&&&&&&01.&&&&&01 &&&&&&&&&&&&&&04.&&&&&04 &&&&&&&&&&&&&&03.&&&&&03 &&&&&&&&&&&&&&02.&&&&&02 &&&&&&&&&&&&&&01.&&&&&01 &&&&&&&&&&&&&&02.&&&&&02 13 59,54
Estland Estland (detaljer) &&&&&&&&&&&&&&01.&&&&&01 &&&&&&&&&&&&&&01.&&&&&01 &&&&&&&&&&&&&&03.&&&&&03 &&&&&&&&&&&&&&01.&&&&&01 6 43,88
Finland Finland (detaljer) &&&&&&&&&&&&&&04.&&&&&04 &&&&&&&&&&&&&&02.&&&&&02 &&&&&&&&&&&&&&04.&&&&&04 &&&&&&&&&&&&&&02.&&&&&02 &&&&&&&&&&&&&&01.&&&&&01 13 38,60
Frankrike Frankrike (detaljer) &&&&&&&&&&&&&029.&&&&&029 &&&&&&&&&&&&&014.&&&&&014 &&&&&&&&&&&&&&06.&&&&&06 &&&&&&&&&&&&&014.&&&&&014 &&&&&&&&&&&&&&05.&&&&&05 &&&&&&&&&&&&&&01.&&&&&01 &&&&&&&&&&&&&&03.&&&&&03 72 40,63
Grekland Grekland (detaljer) &&&&&&&&&&&&&&08.&&&&&08 &&&&&&&&&&&&&&08.&&&&&08 &&&&&&&&&&&&&&01.&&&&&01 &&&&&&&&&&&&&&03.&&&&&03 &&&&&&&&&&&&&&02.&&&&&02 22 52,54
Irland Irland (detaljer) &&&&&&&&&&&&&&04.&&&&&04 &&&&&&&&&&&&&&03.&&&&&03 &&&&&&&&&&&&&&04.&&&&&04 &&&&&&&&&&&&&&01.&&&&&01 12 57,57
Italien Italien (detaljer) &&&&&&&&&&&&&035.&&&&&035 &&&&&&&&&&&&&021.&&&&&021 &&&&&&&&&&&&&&07.&&&&&07 &&&&&&&&&&&&&&09.&&&&&09 72 65,14
Lettland Lettland (detaljer) &&&&&&&&&&&&&&03.&&&&&03 &&&&&&&&&&&&&&01.&&&&&01 &&&&&&&&&&&&&&01.&&&&&01 &&&&&&&&&&&&&&01.&&&&&01 &&&&&&&&&&&&&&01.&&&&&01 &&&&&&&&&&&&&&01.&&&&&01 8 53,31
Litauen Litauen (detaljer) &&&&&&&&&&&&&&04.&&&&&04 &&&&&&&&&&&&&&03.&&&&&03 &&&&&&&&&&&&&&02.&&&&&02 &&&&&&&&&&&&&&01.&&&&&01 &&&&&&&&&&&&&&02.&&&&&02 12 20,98
Luxemburg Luxemburg (detaljer) &&&&&&&&&&&&&&03.&&&&&03 &&&&&&&&&&&&&&01.&&&&&01 &&&&&&&&&&&&&&01.&&&&&01 &&&&&&&&&&&&&&01.&&&&&01 6 90,76
Malta Malta (detaljer) &&&&&&&&&&&&&&02.&&&&&02 &&&&&&&&&&&&&&03.&&&&&03 5 78,79
Nederländerna Nederländerna (detaljer) &&&&&&&&&&&&&&05.&&&&&05 &&&&&&&&&&&&&&03.&&&&&03 &&&&&&&&&&&&&&06.&&&&&06 &&&&&&&&&&&&&&03.&&&&&03 &&&&&&&&&&&&&&01.&&&&&01 &&&&&&&&&&&&&&02.&&&&&02 &&&&&&&&&&&&&&01.&&&&&01 &&&&&&&&&&&&&&04.&&&&&04 25 36,95
Polen Polen (detaljer) &&&&&&&&&&&&&028.&&&&&028 &&&&&&&&&&&&&&07.&&&&&07 &&&&&&&&&&&&&015.&&&&&015 50 24,53
Portugal Portugal (detaljer) &&&&&&&&&&&&&010.&&&&&010 &&&&&&&&&&&&&&07.&&&&&07 &&&&&&&&&&&&&&05.&&&&&05 22 36,78
Rumänien Rumänien (detaljer) &&&&&&&&&&&&&014.&&&&&014 &&&&&&&&&&&&&011.&&&&&011 &&&&&&&&&&&&&&05.&&&&&05 &&&&&&&&&&&&&&03.&&&&&03 33 27,67
Slovakien Slovakien (detaljer) &&&&&&&&&&&&&&06.&&&&&06 &&&&&&&&&&&&&&05.&&&&&05 &&&&&&&&&&&&&&01.&&&&&01 &&&&&&&&&&&&&&01.&&&&&01 13 19,64
Slovenien Slovenien (detaljer) &&&&&&&&&&&&&&03.&&&&&03 &&&&&&&&&&&&&&02.&&&&&02 &&&&&&&&&&&&&&02.&&&&&02 7 28,37
Spanien Spanien (detaljer) &&&&&&&&&&&&&023.&&&&&023 &&&&&&&&&&&&&021.&&&&&021 &&&&&&&&&&&&&&02.&&&&&02 &&&&&&&&&&&&&&02.&&&&&02 &&&&&&&&&&&&&&01.&&&&&01 &&&&&&&&&&&&&&01.&&&&&01 50 44,90
Storbritannien Storbritannien (detaljer) &&&&&&&&&&&&&013.&&&&&013 &&&&&&&&&&&&&011.&&&&&011 &&&&&&&&&&&&&&05.&&&&&05 &&&&&&&&&&&&&026.&&&&&026 &&&&&&&&&&&&&&01.&&&&&01 &&&&&&&&&&&&&013.&&&&&013 &&&&&&&&&&&&&&03.&&&&&03 72 34,70
Sverige Sverige (detaljer) &&&&&&&&&&&&&&05.&&&&&05 &&&&&&&&&&&&&&05.&&&&&05 &&&&&&&&&&&&&&04.&&&&&04 &&&&&&&&&&&&&&03.&&&&&03 &&&&&&&&&&&&&&01.&&&&&01 18 45,53
Tjeckien Tjeckien (detaljer) &&&&&&&&&&&&&&02.&&&&&02 &&&&&&&&&&&&&&07.&&&&&07 &&&&&&&&&&&&&&09.&&&&&09 &&&&&&&&&&&&&&04.&&&&&04 22 28,22
Tyskland Tyskland (detaljer) &&&&&&&&&&&&&042.&&&&&042 &&&&&&&&&&&&&023.&&&&&023 &&&&&&&&&&&&&012.&&&&&012 &&&&&&&&&&&&&014.&&&&&014 &&&&&&&&&&&&&&08.&&&&&08 99 43,27
Ungern Ungern (detaljer) &&&&&&&&&&&&&014.&&&&&014 &&&&&&&&&&&&&&04.&&&&&04 &&&&&&&&&&&&&&01.&&&&&01 &&&&&&&&&&&&&&03.&&&&&03 22 36,31
Österrike Österrike (detaljer) &&&&&&&&&&&&&&06.&&&&&06 &&&&&&&&&&&&&&04.&&&&&04 &&&&&&&&&&&&&&02.&&&&&02 &&&&&&&&&&&&&&05.&&&&&05 17 45,97
Europeiska unionen Europeiska unionen &&&&&&&&&&&&0265.&&&&&0265 &&&&&&&&&&&&0184.&&&&&0184 &&&&&&&&&&&&&084.&&&&&084 &&&&&&&&&&&&&055.&&&&&055 &&&&&&&&&&&&&055.&&&&&055 &&&&&&&&&&&&&035.&&&&&035 &&&&&&&&&&&&&032.&&&&&032 &&&&&&&&&&&&&026.&&&&&026 736 42,98

Händelser efter valet

Omgrupperingar

Mandatfördelningen efter politisk grupp efter valet.

Det nyvalda Europaparlamentet sammanträde den 14 juli 2009 för första gången efter valet. Då fastställdes parlamentets mandatfördelning. Till följd av valresultatet hade flera omgrupperingar skett bland de politiska grupperna. Den 23 juni 2009 ombildades Socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet (PES) till Gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet (S&D) för att uppta alla ledamöter tillhörande italienska Demokratiska partiet,[15] som tidigare hade varit splittrat mellan PES och ALDE.[16] De högerextrema och euroskeptiska ledamöterna, som fick färre mandat i valet men från fler medlemsstater,[17] bildade den 1 juli 2009 Gruppen Frihet och demokrati i Europa (EFD),[18][19] som ersatte Gruppen Oberoende/Demokrati (IND/DEM).[20][21] Den 22 juni 2009 bildades den nya konservativa och anti-federalistiska Gruppen Europeiska konservativa och reformister (ECR) av bland annat brittiska Konservativa partiet och tjeckiska Medborgardemokraterna.[22][23] Båda dessa partier hade innan valet ingått i EPP-ED genom undergruppen Europademokrater (ED). Till ECR anslöt sig även ledamöter från flera andra konservativa partier, däribland polska Lag och rättvisa.[24] Som ett resultat av detta ombildades EPP-ED till EPP-gruppen den 17 juni 2009.[25] En annan stor förändring var att irländska Fianna Fáil lämnade Gruppen Unionen för nationernas Europa (UEN) till förmån för Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa (ALDE). Detta ledde till att UEN upplöstes.[26]

Valet av talman och vice talmän

Jerzy Buzek (EPP) valdes till ny talman den 14 juli 2009.
Resultatet vid valet av talman.
   Jerzy Buzek (555)
   Ej avlagda röster (92)

Det nyvalda parlamentets första uppgift var att välja en talman och fjorton vice talmän. Det fanns rykten redan innan valet om att de två största politiska grupperna, kristdemokratiska EPP och socialdemokratiska S&D, hade kommit överens om att dela på talmansposten under den kommande valperioden. Denna uppgörelse bekräftades den 7 juli 2009. Uppgörelsen innebar att Jerzy Buzek (EPP) valdes till talman, i utbyte mot att EPP senare skulle ge sitt stöd till en kandidat från S&D.[27] Den 7 januari 2009 meddelade Graham Watson, dåvarande gruppledare för liberala ALDE, att han avsåg att kampanja under valet för att bli nästa talman. Det var första gången som någon öppet bedrev en kampanj för att bli parlamentets talman.[28] Watson drog sig dock ur talmansvalet när uppgörelsen mellan kristdemokraterna och socialdemokraterna stod klar.[27][29][30]

Italiens premiärminister Silvio Berlusconi och hans parti Frihetens folk (PdL) föreslog först en egen kandidat, italienaren Mario Mauro.[31] Den 5 juli 2009 drog dock även Mauro tillbaka sin kandidatur till förmån för Buzek.[32] Kvar var då endast GUE/NGL:s kandidat, Eva-Britt Svensson, förutom Buzek själv. Under parlamentets första sammanträde den 14 juli 2009 valdes Buzek till ny talman i en sluten omröstning med röstsiffrorna 555 för Buzek och 89 för Svensson. Han blev därmed den första talmannen från någon av de medlemsstater som hade anslutit sig till unionen den 1 maj 2004.[33] Efter valet av talman valdes även fjorton vice talmän. Valet skedde i tre valomgångar. I de två första omröstningarna krävdes en absolut majoritet för att bli vald, medan den tredje omröstningen endast krävde en relativ majoritet. I första omröstningen valdes tre kandidater, medan resterande elva valdes i den tredje och sista omröstningen. Ingen lyckades uppnå en absolut majoritet i den andra valomgången.[34]

Vid omröstningen misslyckades Gruppen Europeiska konservativa och reformister med att få sin kandidat, Michał Kamiński från polska Lag och rättvisa, vald. Istället valdes en annan ledamot från gruppen, Edward McMillan-Scott, som hade varit vice talman mellan 2004 och 2009. Han ställde upp som oberoende kandidat mot sin grupps vilja och fick stöd från ledamöter i de andra politiska grupperna. Detta var första gången som en ledamot blev vald till vice talman över gruppgränserna. McMillan-Scott uteslöts dock omedelbart från sitt politiska parti eftersom hans kandidatur hade hindrat den officiella kandidaten från att bli vald. McMillan-Scott anslöt sig senare till ALDE.[35]

Valet av ny kommission

Resultatet vid valet av Barroso till ny ordförande för kommissionen.
   För (382)
   Emot (219)
   Ej avlagda röster (135)
Resultatet vid förtroendeomröstningen om kommissionen Barroso II.
   För (488)
   Emot (137)
   Ej avlagda röster (111)

En av de första stora politiska frågorna för det nyvalda parlamentet var valet av en ny ordförande för kommissionen. Den 9 juni 2009, två dagar efter att valet hade avslutats, meddelade den sittande ordföranden José Manuel Barroso (EPP) officiellt att han kandiderade för ytterligare en mandatperiod.[36][37] Flera av medlemsstaternas stats- eller regeringschefer uttalade sitt stöd för Barrosos kandidatur.[38][39] Den 18 juni 2009 ställde sig Europeiska rådet med enhällighet bakom kandidaturen.[40][41] Europeiska rådet ville att parlamentet skulle godkänna den redan i juli månad, men omröstningen sköts upp på grund av oenighet mellan gruppledarna. Den 18 september 2009 godkände Europaparlamentet till slut Barrosos kandidatur i en sluten omröstning med röstsiffrorna 382 för och 219 emot.[42]

Efter att Barrosos kandidatur hade blivit godkänd av parlamentet kunde han i samförstånd med medlemsstaternas företrädare utarbeta ett förslag till ny kommission. Enligt den ursprungliga planen skulle den nya kommissionen tillträda den 1 november 2009, men denna plan sprack eftersom både godkännandet av Barrosos kandidatur och ratificeringen av Lissabonfördraget hade fördröjts. Barrosos första förslag till ny kommission presenterades den 27 november 2009 och antogs av Europeiska unionens råd den 4 december 2009.[43][44] I januari 2010 utfrågades de föreslagna kandidaterna av parlamentets utskott. Framför allt den bulgariska kandidaten Rumjana Zjeleva väckte motstånd i parlamentet, som i likhet med utnämningen av kommissionen Barroso I krävde att ett nytt förslag skulle läggas fram. Barroso tvingades därför att dra tillbaka sitt första förslag och presenterade ett andra förslag som antogs av rådet den 22 januari 2010. I det nya förslaget var Zjeleva ersatt av Kristalina Georgieva.[45][46][47]

EPP och ALDE ställde sig positiva till Barrosos förslag till ny kommission och fick, efter interna diskussioner, även stöd av S&D. G/EFA och GUE/NGL motsatte sig dock förslaget, medan ECR beslutade att lägga ned sina röster vid omröstningen eftersom gruppen ansåg att förslaget saknade demokratisk legitimitet. Den 9 februari 2009 godkändes förslaget av Europaparlamentet i en sluten omröstning med röstsiffrorna 488 för och 137 emot.[48] Kommissionen Barroso II utsågs av Europeiska rådet samma dag och tillträdde dagen därpå.[49]

Se även

Referenser

Noter

  1. ^ [a b c d e f g h i j k] ”Elections to the European Parliament 4–7 June 2009” (på engelska). Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa. 22 september 2009. http://www.osce.org/odihr/elections/eu/38680. Läst 17 juli 2013. 
  2. ^ ”Dubbelröst möjlig i EU-valet”. Sveriges Television. 24 maj 2009. http://svt.se/2.106391/1.1568014/dubbelrost_mojlig_i_eu-valet. Läst 10 juni 2009. 
  3. ^ [a b] ”2009 European party manifestos at a glance” (på engelska). EurActiv.com. 11 juni 2009. http://euractiv.com/en/eu-elections/2009-european-party-manifestos-glance/article-181980. Läst 21 juni 2009. 
  4. ^ ”ELDR manifesto for the European elections 2009” (på engelska). Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiet. 31 oktober 2008. http://www.aldeparty.eu/sites/eldr/files/pages/7475/2009-manifesto.pdf. Läst 31 juli 2013. 
  5. ^ ”Platform of the Party of the European Left for the elections to the European Parliament 2009” (på engelska). Europeiska vänsterpartiet. 29 november 2008. http://www.european-left.org/fileadmin/downloads/Electoral_Platform/Platform_en.pdf. Läst 31 juli 2013. 
  6. ^ ”European socialists adopt 2009 manifesto” (på engelska). EUobserver. 1 december 2008. http://euobserver.com/news/27202. Läst 31 juli 2013. 
  7. ^ ”EGP Manifesto” (på engelska). Europeiska gröna partiet. http://europeangreens.eu/content/egp-manifesto. Läst 31 juli 2013. 
  8. ^ ”Poland eyes EU parliament top job at conservative pow-wow” (på engelska). EUobserver. 29 april 2009. http://euobserver.com/9/28027. Läst 29 april 2009. 
  9. ^ ”M vill locka fler att EU-rösta med sms”. Svenska Dagbladet. 21 april 2009. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/politik/valet2010/m-vill-locka-fler-att-eu-rosta-med-sms_2775979.svd. Läst 22 april 2009. 
  10. ^ ”Estonian man casts first online vote in EU history” (på engelska). EUobserver. 28 maj 2009. http://euobserver.com/news/28204. Läst 28 maj 2009. 
  11. ^ ”EU parliament to run glitzy campaign for June elections”. EUobserver. 17 mars 2009. http://euobserver.com/883/27787. Läst 8 april 2009. 
  12. ^ ”European elections marked by record low turnout” (på engelska). EUobserver. 8 juni 2009. http://euobserver.com/9/28262. Läst 9 juni 2009. 
  13. ^ ”Vi skal stemme om tronfølgen” (på danska). Politiken. 6 oktober 2008. http://politiken.dk/politik/article578392.ece. Läst 21 juni 2009. 
  14. ^ ”Denmark votes to change royal succession rules” (på engelska). Deutsche Welle. 8 juni 2009. http://www.dw-world.de/dw/article/0,,4310654,00.html. Läst 21 juni 2009. 
  15. ^ ”Progressive Alliance of Socialists and Democrats established in the European Parliament” (på engelska). Gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet. 23 juni 2009. http://www.socialistsanddemocrats.eu/newsroom/progressive-alliance-socialists-and-democrats-established-european-parliament. Läst 23 juli 2013. 
  16. ^ ”Socialist group to change name after EU elections” (på engelska). EurActiv.com. 13 maj 2009. http://www.euractiv.com/en/eu-elections/socialist-group-change-name-eu-elections/article-182251. Läst 13 maj 2009. 
  17. ^ ”Far right make gains in 10 member states” (på engelska). EUobserver. 8 juni 2009. http://euobserver.com/843/28263. Läst 10 juni 2009. 
  18. ^ ”Ukip, Lega Nord form hard-right bloc in EU Parliament” (på engelska). EUobserver. 30 juni 2009. http://euobserver.com/9/28394. Läst 30 juni 2009. 
  19. ^ ”New eurosceptic group to campaign against EU treaty in Irish referendum” (på engelska). EUobserver. 1 juli 2009. http://euobserver.com/9/28403. Läst 1 juli 2009. 
  20. ^ ”UKIP forms new Eurosceptic group” (på engelska). BBC News. 1 juli 2009. http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/8129312.stm. Läst 1 juli 2009. 
  21. ^ ”New Eurosceptic group formed in Parliament” (på engelska). European Voice. 1 juli 2009. http://www.europeanvoice.com/article/2009/06/new-eurosceptic-group-formed-in-parliament/65361.aspx. Läst 1 juli 2009. 
  22. ^ ”Conservative MEPs form new group” (på engelska). BBC News. 22 juni 2009. http://news.bbc.co.uk/2/hi/uk_news/politics/8112581.stm. Läst 23 juni 2009. 
  23. ^ ”EU parliament sees birth of new right-wing group” (på engelska). EUobserver. 22 juni 2009. http://euobserver.com/9/28350. Läst 23 juni 2009. 
  24. ^ ”PM Topolánek speaks at Tory conference” (på engelska). Radio Prague. 29 september 2008. http://www.radio.cz/en/news/108774. Läst 29 september 0200. 
  25. ^ ”EPP Group up and running. Joseph Daul MEP, Chairman of the EPP Group” (på engelska). EPP. 17 juni 2009. http://www.eppgroup.eu/press/showpr.asp?PRControlDocTypeID=1&PRControlID=8624&PRContentID=14933&PRContentLG=en. Läst 17 juni 2009. 
  26. ^ ”Fianna Fáil joins Parliament's liberal grouping” (på engelska). European Voice. 17 april 2009. http://www.europeanvoice.com/article/2009/04/fianna-f%C3%A1il-joins-parliament%27s-liberal-grouping/64640.aspx. Läst 21 juni 2009. 
  27. ^ [a b] ”Watson pulls out of European Parliament president race, says EPP” (på engelska). European Voice. 7 juli 2009. http://www.europeanvoice.com/article/2009/07/watson-pulls-out-of-european-parliament-president-race,-says-epp-/65421.aspx. Läst 8 juli 2009. 
  28. ^ ”Graham Watson launches bid to be next EP President” (på engelska). EurActiv.com. 13 januari 2009. http://pr.euractiv.com/pr/graham-watson-launches-bid-be-next-ep-president-88676. Läst 23 juli 2013. 
  29. ^ ”Watson set to pull out of EP presidency race” (på engelska). EUobserver. 8 juli 2009. http://euobserver.com/9/28427. Läst 8 juli 2009. 
  30. ^ ”Watson to withdraw to give Buzek a clear mandate of support” (på engelska). Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa. 8 juli 2009. http://www.alde.eu/press/press-and-release-news/press-release/article/watson-to-withdraw-to-give-buzek-a-clear-mandate-of-support-10371/. Läst 8 juli 2009. 
  31. ^ ”Allt mäktigare Berlusconi vänder blicken mot Europa”. Dagens Nyheter. 10 april 2009. http://dn.se/nyheter/varlden/allt-maktigare-berlusconi-vander-blicken-mot-europa-1.842182. Läst 14 april 2009. 
  32. ^ ”EU parliament job set aside for eastern Europe” (på engelska). EUobserver. 6 juli 2009. http://euobserver.com/9/28418. Läst 6 juli 2009. 
  33. ^ ”Buzek election hailed as 'historic'” (på engelska). EUobserver. 14 juli 2009. http://euobserver.com/9/28454. Läst 14 juli 2009. 
  34. ^ ”Europaparlamentet valde vice talmän”. Europaparlamentet. 14 juli 2009. http://www.europarl.europa.eu/sides/getDoc.do?language=sv&type=IM-PRESS&reference=20090714IPR58147. Läst 15 juli 2009. 
  35. ^ ”New European Conservatives group in disarray over renegade MEP” (på engelska). EUobserver. 14 juli 2009. http://euobserver.com/9/28457. Läst 15 juli 2009. 
  36. ^ ”EU head Barroso seeks second term” (på engelska). BBC News. 9 juni 2009. http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/8090798.stm. Läst 10 juni 2009. 
  37. ^ ”Barroso vill fortsätta”. Svenska Dagbladet. 9 juni 2009. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_3037699.svd. Läst 10 juni 2009. 
  38. ^ ”Centre-right backs Barroso for second term” (på engelska). EUobserver. 19 mars 2009. http://euobserver.com/9/27812. Läst 20 mars 2009. 
  39. ^ ”Reinfeldt vill se Barroso omvald”. Svenska Dagbladet. 25 april 2009. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2797949.svd. Läst 25 april 2009. 
  40. ^ ”Enade bakom Barroso”. Dagens Nyheter. 18 juni 2009. http://www.dn.se/nyheter/sverige/enade-bakom-barroso-1.894810. Läst 19 juni 2009. 
  41. ^ ”EU leaders give 'unanimous' support to Barroso reappointment” (på engelska). EUobserver. 19 juni 2009. http://euobserver.com/9/28336. Läst 19 juni 2009. 
  42. ^ ”Barroso: andra mandatperioden som kommissionens ordförande”. Europaparlamentet. 23 september 2009. http://www.europarl.europa.eu/news/public/story_page/008-60937-292-10-43-901-20090921STO60932-2009-19-10-2009/default_sv.htm. Läst 2 oktober 2009. 
  43. ^ ”Barroso unveils new commission line-up” (på engelska). EUobserver. 27 november 2009. http://euobserver.com/9/29062. Läst 30 november 2009. 
  44. ^ ”Rådets beslut, fattat i samförstånd med den valda ordföranden för kommissionen, av den 4 december 2009 om antagande av förteckningen över övriga personer som det föreslår till ledamöter av kommissionen (2009/903/EU)”. EUT L 321, 8.12.2009, s. 51-52. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2009:321:0051:0052:SV:PDF. 
  45. ^ ”Under-fire Commission nominee pulls out” (på engelska). EUbusiness. 19 januari 2010. http://www.eubusiness.com/news-eu/parliament-bulgaria.2c5. Läst 23 juli 2013. 
  46. ^ ”Bulgaria names World Bank official as new EU candidate” (på engelska). EUbusiness. 19 januari 2010. http://www.eubusiness.com/news-eu/parliament-bulgaria.2c8. Läst 23 juli 2013. 
  47. ^ ”Rådets beslut fattat i samförstånd med den valda ordföranden för kommissionen, av den 22 januari 2010 om antagande av förteckningen över övriga personer som det föreslår till ledamöter av kommissionen, och om upphävande och ersättning av rådets beslut 2009/903/EU (2010/41/EU, Euratom)”. EUT L 20, 26.1.2010, s. 5-6. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2010:020:0005:0006:SV:PDF. 
  48. ^ ”EU votes in new commission after long delay” (på engelska). EUobserver. 9 februari 2010. http://euobserver.com/institutional/29436. Läst 23 juli 2013. 
  49. ^ ”Europeiska rådets beslut av den 9 februari 2010 om utnämning av Europeiska kommissionen (2010/80/EU)”. EUT L 38, 11.2.2010, s. 7-8. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:L:2010:038:0007:0008:SV:PDF. 
Europeiska flaggan EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.