Elektricitet i Hakarps socken

Elledning i Hakarp

Elektriciteten i Hakarps socken har främst kommit från vattenkraften, vilket i sin tur haft stor betydelse för bildandet av bebyggelsen i Hakarps socken. Det är Huskvarnafallen samt mindre forsar och strömmar längs Huskvarnaån som givit kraft och elektricitet till fabriker och hus i området. Vattenkraften var helt avgörande för Husqvarna vapenfabrik, Stensholms pappersbruk och Carlfors bruk. Huskvarnaåns vattenfall har länge varit betydande för industrier, och i takt med att kunskapen kring elektriciteten ökade, började man i slutet av 1800-talet ersätta skovelhjul med elgeneratorer. Det gjorde att man kunde alstra el till bland annat belysning.[1] De vattenfall som har använts för att producera elektricitet har varit det översta av Huskvarnafallen, Carlforsfallet med 4,6 meters fallhöjd och Stensholmsfallet med 3,7 meters fallhöjd.[2] Ebbes kraftstation drevs mellan 1906 och 1969.

Första gången en elektrifiering av Hakarp socken omtalas är i Jönköpingsposten, som berättar att Stensholms Pappersbruk precis hade påbörjat installation av elektriskt ljus i fabriken när en fotogenlampa orsakade en brand som fick hela fabriken att brinna ner den 23 november 1889.[3]

Historik

Erik Dahlbergh.

Vattenkraften har varit oumbärlig för elutvinnandet i Hakarps socken. Före elektrifieringen i slutet av 1800-talet användes fallen som kraftförstärkare för olika ändamål, exempelvis i form av vattenhjul. Fallen i Huskvarnaån har använts som energikällor i över 300 år, av fabriker som Carlfors bruk, Stensholms Pappersbruk, Ebbes bruk och i Husqvarna. Fallen användes senare även för att skapa elektricitet åt fabrikerna, elen användes bland annat till belysning. Under 1600-talet påbörjade man utvinning av vattenkraft från Huskvarnafallens nedersta delar. Under seklets senare hälft förflyttades ett gevärsfaktori till området från Dunkehallaån. Erik Dahlbergh stred för att utvidga vapenindustrin vidare, och fick genom ett ägarbyte med en Sophie Skytte tillgång till större en landareal under svenska Kronans förfogande. Trots fortgående strider om detaljer i detta ägarbyte, fram till utfärdandet av ett slutligt bytesbrev den 12 december 1758, utvecklades gevärsfaktoriet snabbt. Detta krävde, och ledde till, en utveckling av vattenkraftsutvinningen.[1] År 1873 köpte ägarna till Ebbes bruk, Laurenius och Engberg, mark som innehöll ett vattenfall av ägaren till gården Fagerslätt. Denna mark kom Ebbes bruk senare att använda till framställande av elektricitet.[4]

Ljuset som var anbringat på toppen av musikpaviljongen och brann från klockan 9 till 11, frambragdes medelst en fyra hästkrafters lokomobil samt en elektricitetsmaskin av Grammes system och var så intensivt, att man kunde på ett avstånd av 250 fot obehindrat läsa fin tryckt eller skriven stil
Smålands Allehanda, 16 augusti 1879[5]

Det första elektriska ljuset i Jönköping visades den 15 augusti 1879 i form av en upplysning av ett värdshus under två timmar på kvällen. Efter detta dröjde det till 1886 innan man på riktigt försökte använda sig av elektricitet, när man den 23 december lös upp vissa delar av Östra Storgatan i staden. Johan Luth för Luth & Roséns Elektriska AB försökte 1887 starta ett elektricitetsverk i Jönköping, men detta nekades av gasverksstyrelsen. Det var efter detta som den första noteringen om elektrifiering i Hakarps socken finns noterad, från Jönköpingsposten den 23 november 1889 i Stensholms pappersbruk. Bruket hann dock brinna ner innan det elektrifierades.[3] Nästa noterade försök att föra elektricitet till Hakarp var när Gustaf Abraham Granström försökte få el till Jönköping genom ett vattenkraftverk vid Ebbes bruk. Även detta nekades, på grund av de höga kostnaderna. 1909 överfördes 10 000 volt från elkraftsverket som byggts vid Ebbes bruk till Munksjö AB via trefassystem till Jönköping. Året innan hade Husqvarna AB börjat ta elektricitet från Huskvarnafallens nedre delar. 1914 började Jönköpings stad köpa överskottselen. Ingen av elen gick till Huskvarna eller Hakarp, som kom att fortsätta stå utan elektricitet.[5]

Stensholms bruk

Johan Edvard Lundström.

Med 1700-talet kom en strid rörande Stensholms vattenfall. 1684 utgjorde Huskvarnaån Stensholms och Göransbergs gräns. Nils Arvidsson Hägerflycht vid Göransbergs gård ämnade använda vattenkraften för Stensholms pappersbruk, och en skriftlig överenskommelse gjordes mellan honom och Stensholms ägare. Denna överenskommelse bestreds dock när halva seklet hade gått och Hägerflycht hade dött samt hans sondotter Helena tagit över, runt 1751, i och med att Stensholms ägare menade att Stensholm sannerligen ägde hela marken där vattenfallet och pappersbruket låg. Utan att någon överenskommelse hade gjorts, höll man den sista rättegången 9 november 1761. Tvisten resulterade ändå i att gränsen ändrades till fördel för ägaren till Stensholm, Eric Gustaf Queckfeldt den äldre. Någon slags förlikning kom ändå till skott, och pappersbruket och kvarnen tillföll Stensholm, medan Göransberg fick ett frälsehemman i Skärstad.[6]

Bröderna Lundström

Carl Franz Lundström.

Som ett resultat av att Queckfeldts barnbarns 10 barn övertog säteriet 1821 inträffade en rad händelser som alla var viktiga för elektrifieringen av området. Syskonen hade ingen erfarenhet av att sköta om ett säteri, och anställde en förvaltare till egendomen och arrenderade ut pappersbruket. Den som arrenderade pappersbruket hette Johan Petter Lundström. Han hade intresse i att trycka mycket papper eftersom han var en tryckeriägare och tidningsutgivare och således använde mycket papper. Han köpte 1835 säteriet i Göransberg dit han flyttade. Han köpte gårdarna Stora Tokarp och Höggärdet, som i likhet med Göransberg ägde en del av Huskvarnaån. 1846 såldes Stensholms säteri till J.M. Almqvist från Skärstad. Almqvist hade inget intresse i papersbruket, vars ägorätt följde med försäljningen, och han sålde det till arrendator Lundströms söner, som således blev de första att både äga och driva bruket. Bröderna Lundström, Johan Edvard och Carl Frans, kända för att ha startat Jönköpings tändsticksfabrik samt Johan Edvard för att ha varit med och startat Munksjö Pappersbruk 1862, var båda industrimän. Elektrifieringen av Hakarp, som satte igång några decennier senare, var beroende av dessa två bröders kontakter i Jönköping.[7]

Bröderna såg Stensholms bruk dels som en papperskälla, men även som en källa till pengar om tändsticksindustrin inte skulle gå så bra. Efter en tid kvarstod Carl Frans som enda ägare, och han ämnade att ändra pappersbruket till en såg. Hakarps socken var på grund av pappersframställningen dock relativt avskogat, och sågverket mötte problem. Detta löstes genom att Lundström köpte två gårdar vid sjön Nätaren i Järsnäs och han öppnade ytterligare ett sågverk längs samma å. Timret forslade han via åar och vattendrag till Stensholm. Detta var dock inte långlivat, och 1857 såldes verket till ett antal köpmän, som utvidgade och rationaliserade tillverkningen.[7]

Dessa företagsamme män hava nu i de förra verkens ställe uppfört ett maskinpappersverk, med tillägnande av alla de förbättringar i denna fabrikation som hittills blivit gjorda. Det är högst intressant att se huru på en av de mest komplicerade och mest uttänkta machiner av tillsammans 30 á 40 alnars längd den efter förutgången renande behandling, i vatten upplösta lumpmassan rinner in vid ena ändan av machinen och framkommer som färdigt papper vid den andra. Stensholms Pappersbruk bör i detta hänseende kunna tävla med vilket annat som helst, då, såsom redan blivit nämnt, maskinen är inrättad efter de bästa hittills gjorda uppfinningar, och, vad som vid papperstillverkningen är av synnerlig vikt, det vatten, som drager verket är rent och klart. Då vattendraget är detsamma som längre ned bildar de bekanta Husqvarnavattenfallen, kan därav inses drivkraftens riklihet, så att bruket näppeligen är utsatt för olägenheten att någonsin behöva stanna för vattenbrist
Jönköpingsposten, 3 december 1859[7]

Brand, återuppbyggnad och första notering om elektrifiering

Den 15 november 1864 brann hela pappersbruket ned. Med hjälp av 140 000 kronor i försäkringspengar byggdes bruket snabbt upp igen och stod klart i maj 1866. 16 personer ägde tillsammans bruket, vars värde uppgick till 250 000 riksdaler. 1871 hade bruket 121 anställda. Vattenkraften utnyttjades maximalt vid vattenfallet. 1867 övertog Carl Friedländer som brukets disponent. 1874 bildade han ett bolag med två andra markägare, Laurin (Stenholm) och Stålhammar (Stora Tokarp). En anläggning för att tillverka pappersmassa vid namn Carlfors AB anlades. Pappersmassan såldes till pappersbruket i Stensholm. Vattentillgången var dock inte tillräckligt stor under hela året, och man köpte en ångmaskin som skulle driva verket när inte vattentillförseln var stor nog.[7]

Hela bruket brann återigen ner den 23 november 1889 på grund av en fotogenlampa. När bruket brann ner höll man precis på att elektrifiera fabriken och installera elektriskt ljus, för att just fotogenbelysningen skulle utfasas. Hade elektrifieringen slutförts en vecka tidigare hade branden aldrig inträffat. Det är under denna incident som en elektrifiering i Hakarp för första gången omnämns, i Jönköpingsposten.[7]

Elektrifieringen av Stensholm

Efter att bruket brann ner, såldes hela företaget år 1889 till Husqvarna vapenfabriks AB som sålde det vidare påföljande år. De nya ägarna var företaget Stensholms Fabriks AB, som övertog byggnader och marken som fanns kvar, förutom vattenfallet, dammen och dammfästet som Husqvarna vapenfabrik behöll. Det rinnande vatten ägdes av Stensholms Fabriks AB.[A 1] Tidigare, när all rörelsekraft erhölls via en axelkoppling som gick genom maskinverkstaden, gavs maskinerna rörelsekraft genom remdrift. När allt nu var raserat införskaffades en turbin som drev en likströmsgenerator. Generatorn försörjde både maskiner och belysning med kraft, och det utvecklades senare till att innefatta bostäder och gatubelysning på det område där fabriken låg med tillhörande fabrikssamhälle. Vattenkraftsutbytet ökade alltjämt i och med att kraftstationerna samkördes.[8] Under en kort period, efter att Ernst Pettersson tillträdde som chef för företaget, satsade man på produktion av karbidlampor, vilka genomlevde en glansperiod under första världskriget när fotogen var svårt att importera. I och med att elektriciteten blev populär minskade dock marknaden för dessa, och produktionen gick utan framgång.[9] 1920 tillträdde Harald Dahlstedt som ny chef för företaget. Han uppgraderade många av arbetslokalerna såväl som arbetarbostäderna. 1929 ersattes likströmsgeneratorn med en växelströmsgenerator med 150 kW vilket gjorde att belysningen blev bättre och jämnare, ett resultat av hans chefskap. Det gjorde även att man kunde utöka gatubelysningen.[10]

Efter elektrifieringen

För de som bodde i närheten av fabriken var vattenkraftstillgången av stor vikt. Innan elektrifieringen, bestod arbetarbostäderna av fotogenlampor, kakelugnsuppvärmning, järnspis, vatten som hämtades med hinkar, och det fanns ingen avloppsledning. Emellanåt byggdes nya hus, alla av ungefär samma karaktär. På 1940-talet byggdes många nya hus, delvis eftersom man hade löst några marktvister. I och med att många nya anställda började arbeta var man tvungen att förbättra bostäderna och bygga nya. Man gjorde upp planer på egna hemsbebyggelse och flerfamiljshus. Man försåg gatorna med gatubelysning, och husen försågs med vatten- och avloppsledningar. 1943 sålde fabriken 60 kilowattimmar till 80 abonnenter, till ett pris på 8 öre per kilowattimme enligt SOU 1948:6.[8] Efter överläggningar med Hakarps landskommun lyckades pappersbrukets dåvarande ägare, Fredrik af Klercker, skjuta över ansvaret för gatuunderhåll på kommunen. 1949 bestämde kommunfullmäktige att man skulle avsätta 117 000 kronor på gator, ledningsnät och gatubelysning samt underhålla detta, eftersom den dåvarande direktören vid företaget, Fredrik Wilhelm Ernston af Klercker (försäljningschef vid NK i Stockholm) ansåg det vara viktigt.[11] Kommunen hade dock inte rätt att ta ut elavgifter.[8] 1954 såldes fabriken till Husqvarna Vapenfabriks AB, förflyttades successivt till Halmstad och lades ner 1955[12] medan Husqvarna vapenfabrik övertog ägandet av mark och fastigheter. 1954 förflyttades fabriken till Halmstad och Husqvarna vapenfabrik övertog ägandet av mark och fastigheter. Idag huserar Saab Training System i lokalerna, och kraftstationen finns inte kvar.[8]

Carlfors bruk

Till Carlfors bruk hörde två vattenfall, på 4,6 respektive 0,8 meter i fallhöjd. Dessa användes mellan 1500- och 1800-talen till framställning av trämassa, papp, som sågverk och benstamp. När Stensholms bruk brann ner försvann Carlfors viktigaste köpare, och således lades även detta bruk ner, 1889. Efter detta fick anläggningarna förfalla. Carl Friedländer, som ägde Ebbes bruk under tiden, samordnade produktionen i Ebbes bruk, som bestod av spisar, kaminer och liknande, med Carlfors bruk, och som ett resultat av detta började man i Carlfors bruk tillverka bronsfärger. Trots Friedländers död 1902 blev produktionen allt bättre och gav allt högre avkastning. 1907 fick aktieägarna den första utdelningen. Vinsten investerades även i nya maskiner, samt nya turbiner som installerades 1908.[13]

Turbinerna som installerades var en enkelturbin på 12 hk och en dubbelturbin på 52 hk. Dubbelturbinen användes för att driva fabriken, och enkelturbinen för att ge fabriken belysning. Man började nu installera ljus i både fabriken, i närliggande arbetarbostäder och kontor samt andra bostäder. 1930 brann det i fabriken, och det värdefulla som var kvar bestod i kraftanläggningen. Efter detta uppfördes ett aluminiumverk år 1933. Ett lån beviljades till en kraftstation som uppfördes mellan 1936 och 1937. Denna kraftstation gav 1,2 miljoner kilowattimmar per år. I kraftstationen fanns en kaplanturbin som gav 300 hk vid en fallhöjd på 3,75 meter, och, vid den maximala fallhöjden på 4,3 meter, 385 hk. En generator på 250 kilowatt ingick även. Man ingick ett väldigt detaljerat avtal med Husqvarna vapenfabrik år 1938, som gav bruket rätt till att få kraft från vapenfabriken under den tid på året när vattentillförseln inte var lika stor, huvudsakligen under sommarhalvåret. Efter en ökad energiförbrukning skrevs avtalet om 1946.[13]

Vid 1940-talets slut blev förbrukningen av el större än tillgången på det, och man införskaffade därför en ny transformator. Med denna kunde man till stor del bli självförsörjande på elektricitet, med en årlig kilowattimmeproduktion på mellan 1,2 och 1,3 miljoner kilowattimmar per år. Detta höll till 1950-talets slut, när bruket behövde konsumera allt mer utstående elkraft. 1973 stod bruket för 15% av den totala elkonsumtionen, och man förbrukade mer än 1 000 m3 olja och 200 m3 mineralterpentin. För att minska oljeförbrukningen började man värma upp bruket på el istället för olja, för att halvera oljebehovet. Man slutade samarbeta med Husqvarna AB avseende elektriciteten 1979, och köpte istället elen från Smålands kraft, och idag E.ON.[13] Vid Carlfors bruk använder man idag uteslutande extern kraft, även om den närliggande byn (Carlfors) genom ett koncessionsområde får elektricitet från kraftverket.[2]

Elektrifiering

År 1908 installerades en enkelturbin på 12 hästkraft. Denna turbin användes för att belysa fabriken, bostaden där arbetarna bodde samt disponentbostaden. På grund av arbetsbrist under andra världskriget, samt en låg lönenivå, såg sig Carlfors bruks ledning tvungna att få personalen att stanna kvar. Detta gjorde man genom att år 1943 uppföra två nya arbetarbostäder samt reparera den befintliga. På den ordinära hyran, som på fem år skulle uppgå till 2000 kronor, lades en elavgift till för belysningen av bostäderna. Denna elavgift var på 6 öre per kilowattimme. Senare samma år ämnade man få personalen att bygga egna hem, och man erbjöd därför vatten- och avlopp och el till ett belopp av det man sparade från hyran som avskrevs på 10 år. Det året såldes 10 kilowattimmar till 10 abonnenter. Varje kilowattime kostade 7 öre, och kom från brukets egna kraftstation. Bruket fortsatte med att försöka hålla nere elpriserna för att locka arbetskraft.[14]

Ebbes bruk

Huvudartikel: Ebbes bruk

Ebbes bruk uppfördes någon gång under 1800-talets mitt av bröderna Engberg från Norrland. Bruket tog sitt namn efter en gammal kvarn vid området, Ebbes kvarn. Carl Friedländer fick intresse för bruket under 1860-talets senare hälft.[A 2] Ebbes bruk hade stor vattenkraftskapacitet men ett svårtillgängligt läge. 1873 uppförde Friedländer tillsammans med Olof Engberg och Carl Laurenius "Ebbes Jerngjuteri" vid en nyförvärvad avstyckning, "Stensholm 1:3". Kraften kom från en vattenturbin, som gav dem gott om vattenkraft. Efter Friedländers och Laurenius avhopp låg dock driften nere redan 18771878.[15][16]

18781879 tog Friedländer över som ensam ägare, och Laurenius fick där anställning. Dessa byggde om och utvidgade bruket, så att det 1881 huserade 41 anställda, och tio år senare 90 anställda. Fotogenlampor var en flaggskeppsprodukt bland andra. Dessa lampor var nära i området för upplysning av hem innan elektrifieringen. Vid denna tid användes två vattenturbiner som kraftförsörjning för hela bruket. Den ena försörjde blåsmaskinen och verkstaden, medan den andra belyste området. I Ebbes bruks mark- och vattenrätt ingick dock ytterligare tre vattenfall. Dessa ville Munksjö AB lägga beslag på, och köpte senare hela bruket inklusive rätter för 135 000 kronor, 1899. Friedländer hade enligt kontraktet rätt att arrendera bruket i 20 år till en kostnad av 6000 kronor per år. Redan 1902 överlät han dock arrendet, till lamptillverkaren Axel Örnberg. 1905 och 1914 byttes arrendatorer återigen. Munksjö AB försåg bruket med den elektricitet som behövdes. Tillverkning fortsatte till det lades ner 1966. Därefter hyrde olika företag byggnaderna, innan de revs 1990 för att ge plats åt bostadshus. Kraftstationen finns dock kvar.[15][16]

Elektricitet i samhällen

19181919 installerades elektrisk kraft på Stensholms säteri. Smålands kraft hade då byggt Hakarps första ledningar. Det var bara människo- och djurhusen som fick belysning, medan maskiner och liknande fick elektricitet 1942. Ebbes bruk tillverkade länge fotogenlampor, vilket gjorde att den närliggande bebyggelsen länge hade haft upplysta hem. Under första världskrigets slutskede uppstod en stor fotogenbrist, vilket gjorde att invånarna var påmanande om att anslutas till elnäten.[15]

Nutid

Idag finns två dominerande elaktörer i Hakarps socken; Jönköping Energi[5] och E.ON[17]. Ebbes kraftstation är ej längre i bruk, utan brukas av Hakarps hembygdsförening som ett museum. Husqvarnas kraftverk är numer under Jönköpings Energis ägo, och detta kraftverk ger tillsammans med Röttles kraftverk mellan 5 och 6 % av elproduktionen i Jönköping.[5] Utdelningen beror på att även om vattendragen är ganska små, så har de bland de högsta fallhöjderna i södra Sverige.[18] För de vattenfall i Hakarp som Jönköping Energi tar sin vattenkraft ifrån, basar "Huskvarnaåns Kraft AB". Detta bolag har inga anställda, utan drivs av personal från övriga filialer inom Jönköping Energi.[19]

Under 2010 har E.ON påbörjat en förändring av elnätet inom de delar av Hakarps socken som man förser med el. Många gamla elledningar kommer att raseras, gamla oisolerade bytas ut av nya isolerade, samt ledas om. Nya transformatorer har placerats, eller kommer så göra i framtiden[Uppdatering behövs], vid bland annat Knutstorp, i ett nybyggt bostadsområde i Hakarp, i Kikstorp, Ammarp, Eskilstorp, Stutstorp, Fagerhult, Ringsberg, Hukarp, Stibbarp och Vassarp, utöver de redan befintliga. Utbytningen har gått under namnet Projekt Hukarp-Dalskog med så kallat "IBnr" 306359. Utbytet innefattar både kablar och luftledningar.[17]

De boende i Stensholm och Carlfors har fått överge den lokala strömförsörjningen, och tillsammans med Petersberg, Ebbes och Jutaholm blev man först en del av Huskvarna Elverks koncessionsområde, för att idag vara en del av Jönköpings Elverks koncessionsområde, som på nätavgiften har monopol.[2]

Dessa elledningar ingår i projektet Hukarp-Dalskog och skall bytas ut med start 2010.

Se även

Referenser

Fotnoter

  1. ^ Detta gällde till 1975 när vattenkraften övergick till Jönköpings kommun när kommunen köpte Husqvarna AB:s kraftstation.
  2. ^ Carl Friedländer stod även som disponent för Stensholms Pappersbruk. Det bruket hade inte tillräcklig vattenkraftskapacitet, och han byggde då Carlfors AB, som tillverkade pappersmassa till Stensholm. "Carl" i Carlfors är döpt i Carl Friedländers ära.

Noter

  1. ^ [a b] Hakeman (2007), ss. 5–7
  2. ^ [a b c] Hakeman (2009), s. 6
  3. ^ [a b] Hakeman (2007), s.14
  4. ^ Hakeman (2008), s. 14
  5. ^ [a b c d] Fredriksson, Hans. ”Jönköpings Elektricitetsverk och Spårvägar”. Jönköpings Spårvagns- och Busshistoriska sällskap. http://www.jsbs.se/fredriksson/elverk/jonkopingenergi1.htm. Läst 27 maj 2010. 
  6. ^ Hakeman (2007), s. 8
  7. ^ [a b c d e] Hakeman (2007), ss. 8–14
  8. ^ [a b c d] Hakeman (2007), ss. 15–16
  9. ^ Lago, s. 8
  10. ^ Lago, ss. 7–8, 11–12
  11. ^ Lago, s. 20
  12. ^ Lago, s. 17
  13. ^ [a b c] Hakeman (2007), ss. 18–22
  14. ^ Hakeman (2007), ss. 22–24
  15. ^ [a b c] Hakeman (2009), ss. 9–13
  16. ^ [a b] Hakeman (2009), ss. 14–15
  17. ^ [a b] E.ON Elnät Sverige AB (22 december 2009). ”Projekt Hukarp-Dalskog” (karta). E.ON. Arkiverad från originalet den 8 oktober 2010. http://www.webcitation.org/5tKSZJslS. Läst 27 maj 2010. 
  18. ^ ”Kraft från vatten”. Jönköping Energi. http://www.jonkopingenergi.se/web/Kraftstationer.aspx. Läst 27 maj 2010. 
  19. ^ ”Structure” (på engelska). Jönköping Energi. http://www.jonkopingenergi.se/web/Structure.aspx. Läst 27 maj 2010. 

Tryckta källor

  • Hakeman, Per-Olof (2007), ”Vattenkraft och elektrifiering i Hakarp” (på svenska), Hakarps krönika 
  • Hakeman, Per-Olof (2008), ”Vattenkraft och elektrifiering i Hakarp II” (på svenska), Hakarps krönika 
  • Hakeman, Per-Olof (2009), ”Vattenkraft och elektrifiering i Hakarp III” (på svenska), Hakarps krönika 
  • Lago, Eskil (1990), ”Stensholms fabriks AB” (på svenska), Hakarps krönika  (ursprungligen skriven 1978, men publicerad 1990.)